Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lade». I en sådan stämningsfull stund var det våra hjältar
tågade fram på Balkan längs vägen till Orhaneh mellan
Vratsa och byn Tschelopek, och med den tidiga vårsolen
hälsade den sköna tafla, som utbredde sig för dem med den
skummande lskr vid deras fötter — ett landskap, som
ovil-korligt måste fängsla Botjovs poetiska öga, huru modfälld och
nedtryckt han än blifvit. Sedan han försjunkit i tysta
betraktelser af sin barndomsnäjd och halfhögt deklamerat sin
älsklingsdikt, en folkvisa af Karavelov, utbrast han med sin
forna entusiasm:
— Gossar! veckla ut vår fana! Må hon än en gång
svaja från toppen af det stolta Balkan! Må vi än en gång
se henne fladdra bland bokarne och sedan dö!
Och det skulle ej dröja länge, ty med hvarje steg
kommo de sina mångdubbelt starkare fiender närmare in på
lifvet, och då de lägrat sig kring en eld, för att steka elt
lamm, öfverraskades de redan af den fientliga elden. Om*
gifna från tre sidor af tscherkesser, baschibozuks och
turkiskt infanteri, värjde de sig modigt hela dagen. Vid
skymningen, då elden upphörde, lämnade Botjov med några män
den steniga lägerplatsen och gick utför sluttningen för att
söka efter vatten. Botjov skilde sig ett ögonblick från sitt
följe för att speja på fiendens rörelser. Plötsligt ljöd ett
skott, och något hördes tungt falla till marken.
— Vojvod, ropade de och rusade förskräckt dit. Han
låg lugnt och stilla, som om han sof; blodet forsade ur ett
sår i pannan, och ej ett afskedsord eller blick kunde han
gifva sina kamrater, ej en sista hälsning hann han sända
sitt arma land, hvars pånyttfödelse han ej skulle få upplefva.
Ansiktet var blekt och hvitt.
— Vojvod! sade Apostolov under tårar och fattade den
fallnes hand. — Se på oss! säg oss något!
Den döendes ådror drogos samman, pannan lade sig i
veck, och ögat öppnades till hälften. Men det var också de
enda lifsyttringarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
