Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ack, vojvod! farväl, du vår käre broder! hvarför
fick jag ej dö med dig? sade Pera under tårar, i det han
gjorde korstecknet och kysste Botjovs ännu skälfvande läppar.
De andre följde exemplet, och så höljdes kroppen med blad
och löf.
De togo hans klocka, bref, revolvrar och sabel och
återvände. Knappt hade de aflägsnat sig tio steg, då de
hörde en svag rossling, som lät dem förstå, att den
flämtande lifslågan slocknat.
— Hvar är vojvoden? frågade de öfrige sina
återvändande kamrater.
— Han är där framme, och vi skola snart hinna upp
honom, svarade de kort . . .
Och så skedde ock. De fleste stupade följande dag,
och endast fjärdedelen af det ursprungliga antalet räddade
lifvet och skingrades åt olika håll. Det är från dessa
ögonvittnen denna skildring stammar.
Inom tjugofyra timmar hade turkarne fört Botjovs
afhuggna hufvud till Vratsa, där det jämte kamraters från
Milen Kamak enligt turkisk sedvänja högtidligt upphängdes på
stora torget. Tre dagar därefter stoppades det i ett dike
under fästningen. Popen Genu sökte rätt därpå och lät i
löndom gräfva ner det i Peter- och Paulkyrkan — man vet nu
mera icke hvar. Bålen åter förblef på den plats, där hjälten
stupat, ett byte för hungriga roffåglar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
