Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - F - Pilgrimsfalk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
PILGRIMSFALK
93
översidans teckning lyser igenom.
Vingtäckfjädrarna äro på undersidan
vita med mörkgrå band, likaså
vingpennornas undersida, på vilken
översidans teckning lyser igenom. Skulle
emellertid något exemplar genom
avvikande färger väcka tvekan, så
kunna alltid de långa, mot stjärten
avstickande vingarna, den alltid starka,
täta, icke vitspräckliga tygeln — vare
sig denna efter fågelns ålder är brun
eller svart — och framförallt tårnas
längd visa på rätt spår. Som en
särskild avart betrakta några forskare F.
leucogenys. Han är finare byggd,
fjädrarna under ögonen äro alltid
gulbruna, halsen har hos fåglar av alla
åldrar gulbruna fläckar, översidan är
ljust gråblå, undersidan vit med gul
skiftning. Pilgrimsfalkens ytterst
snabba flykt, de långa tårna med de
mycket skarpa, starka klorna och de
kraftiga putorna, den krokiga, starka
näbben med dess skarpa tand, det
stora blixtrande falkögat, som blivit till
ordspråk, känneteckna denna falk som
en mycket ädel fågel, som en
förskräckelse för fågel världen (brevduvor,
änder, orrar, fasaner, rapphöns m. m.)
Men det vore dock stor skada, om
denna präktiga fågel bleve alldeles
utrotad; den håller i alla händelser på
att bli alltmera sällsynt.
Pilgrimsfalken förekommer i största
delen av den Gamla och Nya världen,
träffas i Europa överallt (utom vid
Islands breddgrad), i Tyskland
förekom han förr ofta, men är nu för tiden
mer eller mindre sällsynt. Han
häckar i sydöstra Europa (på österns
stepper och tundror från Donau till
Altai-bergen) men även, som man flere
gånger iakttagit, i norra Tyskland. I
mellan-Europa är pilgrimsfalken än
stann-, än flyttfågel alltefter
tillgången på villebråd. Gärna följer han
ändernas flyttande skaror. Visserligen
föredrager denna falk att bygga sitt bo
på höga berg med branta klippor, som
ge trygghet åt hans näste, men han
bygger också bo i höga trän på slätten
(ja till och med i höga torn i större
städer), men företrädesvis i
barrskogar, som giva honom säkra
gömställen. I de ryska Östersjöprovinserna
och på sydost-Rysslands stepper
bygger han alltid sitt bo på marken (på
tuvor i mossarna). Egentlig
skogsfågel är han blott vid häckningstiden,
eljes föredrager han fria trakter, i
synnerhet vid vatten, där han kan
företaga vidsträckta rövartåg och kan
överblicka nejden.
Äldre honor lägga ägg redan i april,
de yngre i maj; berövas de sina ägg, så
lägga de nya efter ungefär fyra
veckor. Därav komma de senare
kullarna. De tre, ibland ända till fem äggen
äro mer eller mindre brunröda eller
rödbruna, än mera runda, än mera
avlånga och hava en storlek av 55,5 :38,5
mm. till 47 : 37 mm. Ungarna lämna
ofta boet innan de äro flygfärdiga, och
bliva därför lätt fångade, naturligtvis
förutsatt, att de ej sitta på otillgängliga
klippor. Pilgrimsfalkens läte kan
återgivas ungefär så: krzek, krzek, krzek
eller Yiak—kajeck. Vanligen flyger
pilgrimsfalken utomordentligt hastigt,
men ganska lågt fram över fälten för
att skrämma upp sitt rov, som nästan
uteslutande består av fåglar; han kan
nämligen ej komma åt dessa, då de
sitta stilla. Dock är det ej uteslutet,
att pilgrimsfalken, flygande helt nära
marken, griper en sittande fågel eller
en sork, som springer i en åkers
plöjda fåror, vilket man har iakttagit på
den sydryska steppen. Man har också
funnit rester av råttor och sorkar i
magen på pilgrimsfalkar.
Anmärkningsvärd är den egenheten hos
pilgrimsfalken, att han helt enkelt
avstår sitt rov åt ormvråkar och glador,
om de närma sig honom i avsikt att
tillägna sig detta. Därigenom bli
dessa snyltgäster indirekt skadliga, ty de
tvinga falken att göra en ny fångst;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
