Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - F - Rödfalkar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
RÖDFALKAR—DVÄRGFALK
98
ningstiden är ungefär 28—30 dagar.
Fågelparet visar stor inbördes
tillgivenhet; den ruvande honan hälsar
hanen med ett högt glädjeskrik, då
han kommer till henne med föda;
senare utbryter dock mellan de båda en
så häftig strid om mitt och ditt, att
stridens föremål, ett svårt sårat byte,
lyckas undkomma. Lärkfalken är en
svuren fiende till alla lärkor, som av
fruktan för denna rovfågel slå ned mitt
bland människor, mellan hästar, som
draga plogen o. s. v., eller också flyga
rätt upp i luften, då falken ej brukar
följa dem. Även trastar och
skogsduvor o. s. v. jagar han; brevduvor kan
han däremot ej taga. Han förtär
också ofta insekter, såsom gräshoppor,
skalbaggar, sländor, fångar dem vigt i
flykten och äter upp dem. Han är
alltså till ringa skada för jägaren, är
otvivelaktigt till gagn för
jordbrukaren och bör därför ej tanklöst utrotas.
Ehuru i allmänhet skygg blir han i sin
jaktiver mycket djärv och flyger tätt
framför den sökande fågelhunden för
att gripa de uppskrämda fåglarna,
vilka dock, om de se honom, hellre låta
trampa ned sig, än röra på sig.
Därigenom får jägaren ofta tillfälle att
skjuta. Förr användes han till jakt
på lärkor och vaktlar. Lärkfalkar, som
fångas unga, bli mycket tillgivna, men
deras uppfödande är ej lätt. (Föda:
insekter, såsom gräshoppor,
skalbaggar utan ben och vingar, avskrapat
kött, småfåglar eller småstycken av
råttor.) Lärkfalkar, som fångats
gamla, låta ej tämja sig. — Uven angripes
av lärkfalken lika häftigt och med
lika blixtsnabba rörelser som av
pilgrimsfalken.
II. Röd’falkar* Gripa ej sitt
rov under flykten (endast dvärgfalken
utgör ett undantag), förtära
huvudsakligen råttor och stora insekter.
Mjuk fjäderklädnad med olika
teckning hos olika kön; stjärten lång och
starkt rundad, kortare tår med
sva-4 — Behm, Jaktlexikon.
ga putor. 3 arter förekommande hos
oss.
1. Dvärgfalken (Cerchneis
me-rilla G., Falco aesalon Tunst). Längd
(honans 30, bredd 62, stjärt 12, näbb,
1,5, tars 3,5, mellantån 3, dess klo 1,1
den inre tån 1,7, dess klo 1,2 cm. Då
fågeln vilar, äro vingarna ungefär 3 cm.
kortare än den med två ränder
tecknade stjärten. Den andra vingpennan,
föga längre än den tredje, har liksom
den första en djup inskärning på det
inre fanet, den tredje och den andra
vingpennan en svag inskärning på det
yttre fanet; den första och den fjärde
tån äro lika långa, den mellersta tån ej
fullt dubbelt så lång som den yttre.
Hos den unga fågeln är hela
överkroppen blekt brun med mörka fjäderskaft
och ljusare fjäderspetsar; på de matt
svarta vingpennorna runda
tvärfläckar. De övre stjärttäckfjädrarna
svartgrå med bleka band och spetsar.
Stjärten svartbrun med 6—8 ljusa
tvärband och ljus spets; hjässan brun med
ljusa strimmor; från munvinklarna
nedåt samt över ögonen en
brunstrim-mig rand; kinderna rostgulaktiga med
fina streck; haka och strupe vit, hela
framsidan gulvit med brun teckning
på längden, starkast på buken. Den
gamla honans fjäderdräkt liknar
mycket ungfågelns, dock är den. mera
rostbrun och har friskare färger. Den
gamla hanen är på hjässan och hela
översidan askblå med starkt
framträdande svarta fjäderskaft.
Vingpennorna äro blekt svarta med fina, ljusa
kanter och askblå tvärfläckar på det
inre fanet; Tygeln mycket tunn,
bakre delen av kinderna och strimmorna
över ögonen rostbruna med svarta
streck; nacken roströd, svartfläckig;
kinderna till största delen vita;
strupen rent vit; den övriga framsidan
med svartbruna, roströdkantade
skaftränder med tvärband på sidorna.
Bakkroppen, de undre stjärttäckfjädrarna
och skenbenens fjäderklädnad roströd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
