Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - U - Ugglor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
431
UGGLOR
437
cm. Hanarna äro ofta betydligt
mindre. Ungarna i nästet äro gråbruna.
Ögonkretsen är vit, likaså vingen
under och tarsens fjädrar. Allt efter som
fjädrarna växa ut blir dunet vitare;
den ljusa ungdomsdräkten är
våglin-igt gråbrun; ju äldre ugglan blir,
desto vitare blir hon, slutligen blir
hon helt vit och är då med de livliga
guldgula av svarta ögonlock omgivna
ögonen en utomordentligt vacker fågel.
Det svarta näbbet försvinner nästan i
<jgonkretsens vita dun och fötterna äro
likaledes så tätt inneslutna av långa,
mjuka, kluvna fjädrar, att tårna och
de svarta klorna knappt skönjas. Den
övriga fjäderbeklädnaden är dock som
hos alla dagugglor styvare än
nattugglornas, deras flykt därför icke
ljudlös utan susande; huvudet är
jämförelsevis litet; 3:dje vingpennan längst
Över ögonen stå helt små, knappt
märkbara fjädertofsar (öronfjädrar),
varigenom fjällugglan egentligen hör
samman med öronugglorna eller kan
anses som övergång från dessa till
nattugglorna. Fjällugglan hör hemma
i Europa, Asiens och Amerikas högre
breddgrader, är karaktärisk för
tundrorna och nordens stora, öde
kärrtrakter. Av brist på föda, drager hon väl
mot söder och förekommer då i
smärre skaror i Tyskland, t. ex. regelbundet
i Ostpreussen och Östersjöprovinserna,
någon gång på Helgoland, i
Westpreussen och Pommern, samt ända
ned till Böhmen. Under den snörika
vintern 1892 såg man henne en längre
tid vid Celle och Helmstedt
(Braunschweig). Hon är vanlig på Grönland.
På Island och Färöarna är hon blott
oregelbundet vintergäst. På No va ja
Semlja icke sällan; på Spetsbergen
synes hon icke häcka. I juni bygger hon
bo, varvid hon, som alla ugglor, icke
vidtager några vidlyftiga åtgärder. I
någon med gräs och fjädrar klädd
fördjupning lägger hon 5—6, ja, ända till
10 ägg, men med sådana mellantider
att i ett näste rötägg, dunungar och
nästan flygfärdiga syskon anträffas.
Äggen äro rent vita, finprickiga, än
runda, än något långsträckta och 57 :
45 mm. stora; icke olika uvens ägg.
Hanen håller vakt vid boet, varnar
honan med gällt skrikande, varvid
denna genast flyger upp, men angriper
fienden, isynnerhet hundar, så
hårdnackat, att hon då lätt skjutes, annars
är hon ganska skygg och försiktig.
Hennes byte utgöres av harar, ekorrar,
råttor, isynnerhet lemlar, möss, ripor
och vattenfåglar; även fisk fångar hon
ganska skickligt. Färskt dödat
villebråd försmår hon icke, men däremot
äter hon icke åtel. Hennes syn och
hörsel äro mycket skarpa, och som en
äkta daguggla flyger hon, som varje
annan dagrovfågel, obehindrat i det
klaraste solsken. Hennes läte är ett
gällt glävsande, eller skall, som hon
utstöter efter vartannat. Hur uthållig
hennes flygförmåga är, framgår
därav, att man sett henne på öppna havet
200 sjömil från Newfoundland. I
fångenskap blir hon nästan aldrig riktigt
tam, men har någon gång med
framgång häckat.
Kattuggla (Syrnium aluco L.).
Längd (W) 40—42 cm.; bredd 94 cm.;
stjärt 20; näbb 3,5; tars 5,2; mellantå
2,8, dess klo 2,1; baktå med klo 3,3 cm.
Kattugglan hör till våra mest kända
ugglor. Ögonkretsen grå, infattad av
glänsande vita och brunfläckiga
fjädrar; översidan brun med rostfärgade
eller grå med svartaktiga fläckar,
punkter och linjer; längs vingen en
rad vita fläckar; vingpennorna
svartaktiga och röda tvärband, likaså den
avrundade stjärten. Undersidan vit
med långa pennstreck, till vilka sluta
sig tvärstreck; näbbet horngrått,
klorna bruna, fötternas fjädrar grå med
små bruna våglinjer; 4:de vingpennan
längst. Huvud och hals lika tjocka
som bålen, fjäderdräkten silkesmjuk,
som hos alla nattugglor. Utbredning:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
