Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ä - Älg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den största kronhjort. På kraniet må
anmärkas kortheten av näsbenen,
varemot näshålans brosk delar äro mycket
starkt utvecklade. Tårgroparne äro
små, pannan mycket bred, i mitten
välvd framåt. Rosenkransarna äro i
början riktade snett uppåt, sedan få
de horisontal riktning. Framtänderna
äro mycket lika varandra, utom med
avseende på den ej synnerligen
betydliga skillnaden i storlek. Hörntänder
fattas. Ombytet av tänder försiggår
hos älgen mycket förr än hos
kronhjorten, mera som hos rådjuret.
Ungefär vid 16 till 17 månaders ålder, alltså
ungefär i september av det andra
kalenderåret har den unga älgen fått alla
sina kvarsittande tänder.
Utvecklingen av hornen avviker likaledes i
många avseenden från kronhjortens
och liknar likasom tandförhållandena
mera rådjurens. Under hösten av det
första året utvecklar sig de i början
något snett uppåtriktade
rosenstockarna. Älgens första till en början
mycket obetydliga horn äro närmast att
likna vid hornknappar. De motsvara
råbockens, utveckla sig redan under
det första kalenderåret och fälles i
början av det andra. Den unge
älgoxen har vid en ålder av 15—17
månader, ungefär samtidigt med tändernas
fulla utbildning, antingen odelade eller
tvågreniga, ja, till och med sexgreniga
horn. Den andra vintern fällas dessa
horn, och då framträda åter
tvågre-nade eller sexgreniga horn, men ibland
ännu en gång enkla eller kraftigare
horn. Överhuvudtaget är
utvecklingen av älgens horn mycket
föränderlig. Det förekommer t. ex. alls ej
sällan, att han under en följd av år
endast får tvågrenade horn, ja det
händer, att somliga älgoxar under vissa
omständigheter aldrig få annat än
tvågreniga horn. På de sexgreniga
hornen brukar man först kunna märka
den på varje kraftigare och
skovelfor-migt horn normalt förekommande del-
ningen i två hälfter, varav den ena,
kraftigare mera uppåt riktade bildar
den egentliga skoveln, under det att
den svagare, mera framåt eller nedåt
riktade, motsvarar ögontaggdelen hos
de andra hjortarterna. Den senare
hälften får sällan mer än tre grenar
på varje sida, men skoveln kan
däremot bli mycket rik på grenar.
Rosenkransen blir efter varje fällning
kraftigare, men kortare; den antager
också en mera vågrät riktning, senare
t. o. m. en riktning nedåt. Ibland
uteblir skovelbildningen och hornens
särskilda delar förbli i genomskärning
runda. Så uppstå "stång"-älgar, som
aldrig ha mycket greniga horn;
förmodligen äro sådana älgar svaga djur.
Inom många jaktområden förekomma
på samma gång älgar med enkla
cer-vina, och älgar med skolvelformiga
horn. Som den största kända älg med
skovelhorn torde en kunna anses, som
finns i den berömda
Erbachersamlin-gen; på det ena hornet har han
40 taggar. Vad angår måttet och
vikten av älgskovlarna, så kunna den
gamla världens väl ej tävla med de
kolossala amerikanska, dock finner
man bland de förstnämnda — ehuru
visserligen som en mycket stor
sällsynthet — horn, som hava en
utbredning av 1—1,2 m. Vikten kan gå upp
till 20—25 kg., dock kunna skövlar om
15 kg. anses som ganska betydliga.
Fällningstiden är, inom de svenska
jaktområdena, hos gamla älgar med
stora skovelhorn slutet av januari eller
början av februari. Hos mindre djur
infaller den först senare.
Fejningsti-den infaller i slutet av augusti.
Den europeiska älgen förekommer
från den östra delen av Ost-Preussen
hela europeiska Ryssland och norrut i
en stor del av Skandinavien ungefär
mellan den 59: de och den 67: de graden.
Dessutom finnes älgen i Sibirien till
Ochotska havet och om man — vilket
sannolikt är det riktiga — räknar de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
