Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ä - Älg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nord-amerikanska älgarna till samma
art som den gamla världens, så hör
ock en ofantligt stor del av
Nord-Amerika till utbredningsområdet för
Alces alces. I början av detta
århundrade uppskattades antalet älgar i
de ostpreussiska jaktområdena till
omkring 300; nu (1913) äro de inemot
600. Tyvärr äro i många trakter de
klimatiska förhållandena och de
talrika översvämningarna farliga för
villebrådet, så att man svårligen kan
hoppas på en betydligare ökning av
älgarnas antal därstädes.
Sin föda tager han huvudsakligen
ur skogen; kvistar och bark av pilar,
alar, björkar, aspar och andra
lövträn samt av tallar och lärkträn
utgöra en huvudbeståndsdel av
älgens föda, vartill om sommaren
kommer gräs och andra örter, rötter,
rotknölar, svampar och ung säd o. s. v.
Som vistelseort föredrager älgen låga,
sumpiga trakter, där han finner allt
vad han behöver. I Skandinavien
drager han sig om sommaren för att
slippa myggen uppåt högre öppnare
platser bland bergen. Oaktat sin
klumpiga, otympliga gestalt rör sig
älgen mycket skickligt på oländig
mark och visar sig utomordentligt
uthållig under flykten. Han rör sig
mest i trav med mycket långa steg.
Han har föga skicklighet i att fly på
höglänt mark, däremot rör han sig
med sina långa utspärrade klövar med
stor säkerhet på förrädisk myr- och
träskmark utan att han kan undvika
att stundom sjunka ned på riktigt
blöta ställen. På is halkar han lätt,
däremot simmar han bra och uthålligt.
Bland sinnena äro lukten och hörseln
synnerligen utvecklade, synen mindre.
I motsats mot många andra cervider
förekomma älgarna nästan aldrig i
stora skaror utan ensamma eller i
mindre flockar. Stora älgar med
sko-velhorn äro nästan alltid ensamma
utom under brunsttiden, som i Sverige
börjar i slutet av augusti, men
annorstädes inemot slutet av september. Den
förlöper i det stora hela på samma sätt
som kronhjortens, dock driver
älgtjuren aldrig tillsammans en stor skara
honor åt sig. Brunstskriet har något
klagande och dallrande, ingenting av
kronhjortens djupa, imposanta
orgelton. — Älgen går dräktig 35—36
veckor, kalvarna födas alltså i
Ostpreussen i slutet av april till mitten av
maj; i Ryssland och Skandinavien
sker detta ungefär fyra veckor senare.
Stora gamla honor föda ibland två
kalvar, men vanligare torde vara, att
de blott föda en. Efter några dagar
följer den i början mycket otympliga
kalven sin mor, som genom kraftiga
sparkar försvarar sin unge mot
rovdjur. Av dessa anfalles älgen endast
av varg, björn, lo och järv. Däremot
plågas han om sommaren på sin
sumpiga vistelseort mycket av
insekter, utom av myggor, flugor och
bromsar också av ett särskilt slags
näsbromsar, Cephenomyia ulrichi. Även
den mera besvärliga än skadliga
lusflugan (Lipoptena cervi) förekommer
talrikt i älgens päls. Sjukdomar och
pest, bl. a. mjältbrand, hava många
gånger tillfogat älgarna (även i
Sverige) betydlig skada. Älgen låter sig
just ej väl hållas i fångenskap, då den
lever under alldeles särskilda
förutsättningar och förhållanden. Dock har
den t. ex. på Skansen under
sakkunnig vård kunnat hållas ända till 16 år.
Unga djur, som blivit tämda, bli ofta
mycket tama. Älgläder, som förr
mycket begagnades till kyller o. d.,
användes väl nu för tiden mest till
lyxändamål. Av de stora djuren erhålles så
mycket matnyttigt, att tjuvskyttar
sedan gammalt ivrigt ha förföljt detta
präktiga villebråd.
Älgens spår äro lätt att känna igen
till följd av den egendomliga
bildningen av hans klövar, isynnerhet då det
gäller fullvuxna djur, varvid redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
