Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Karl XII:s olyckskamrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att de skulle hålla sig varma. Det var varken möjligt
att äta bröd vid elden eller att värma magen med vin. Jag
lade halm i vagnen och stoppade väl om mig. Men om
jag hade överväldigats av djupare sömn, skulle jag säkert
ha frusit ihjäl. Efter två timmar vaknade jag och kunde i
första ögonblicket ej känna eller kröka på mina domnade
ben . . . . Den skytiska, häftiga och iskalla vinden blåste
så genomträngande, att några av våra forkarlar förfröso på
vägen; andra hittades sanslösa på vagnar och kärror,
särskilt de som genom omåttligt förtärande av brännvin fallit
i sömn (det var omedelbart före ankomsten till Hadjatj den
19 dec.). Hos andra smög sig den dödande kylan från
benen småningom upp i kroppen och isade livets våg. Andra
fingo ansikte, fingrar och tår förfrusna . . . . På ett ställe
(vid floden Psel) lågo två hundra lik av hästar, får, kor och
oxar, förpästande flodvattnet, som skulle smältas . . . Öl
kunde vi sällan komma åt, mjöd oftare, men för högt pris.
Brännvin var det ej brist på; det var för oss
universalläkemedlet . . . . Vi kände på denna väg en sådan köld,
som jag skall minnas i hela mitt liv. Spottet blev till is,
 |
| Lillrysk by i guvernementet Poltava. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
