Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När jag en gång skickade in en godbit till
Vermlandstidningen, så fick jag aldrig se ett
skapandes grand af den mera. Men deremot såg jag i
breflådan några ord, som gjorde mig riktigt ondt:
“J. O. I papperskorgen.”
Så der behandlar man folk hemma i Sveden.
Men som jag sade i förra brefvet: jag märker, att
jag kommit till ett civiliseradt land.
Well, jag reste till Campello och helsade på
Kalle Jönsson från Kil. Det var femton år, sedan
vi togo ett rörande farväl af hvarandra på
gästgifvaregården der hemma; och som vi alltid varit
goda kamrater, var det just som litet roligt att
se honom igen. Jag hade för ordningens skull
skrifvit till honom från New York och sagt, att
Jan Olson från Kil skulle komma och helsa på
honom och gumman hans. Och, kan tänka, när
som att konduktören skrek “Campello” i örat på
mig, och jag med en kappsäck i hvardera handen
kilade ut genom dörren och hoppade ner på
platformen, hvem får jag se, om inte Kalle Jönsson
och hustrun hans och en fin fröken eller miss,
som han sa’ var hans flicka! Jag kunde knappt tro
mina ögon. Så fin och galanter Kalle hade blifvit!
“Du ser ju ut som en riktig herre”, sa’ jag. “Här
är vi alla herrar,” svarte han. Då klack det till
i hjertedjupet på mig, för si jag tänkte liksom
lite på mig sjelf. Och hustrun hans såg ackurat
ut som en riktig Karlstadsfru. Och dottern hans,
ja, si henne kan jag inte beskrifva. Hon var smärt
och fin och vacker som en riktig hoffröken, så att
jag inte kunde låta bli att säga: “Men, kära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
