Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
just som lite farliga ut i sina ellröda drägter. Jag
hoppas, att dom inte möter någon kalkon, för då
kommer dom å må illa.
Det är då besynnerligt, att menniskorna inte
kan ha nå’n smak i sej. Hva’ som är vackert
eller fult, det har jag inpräntadt i mej af naturen.
Inte behöfver man väl gå i skolan för att lära sej
de’, inte. Allt, som är skrikande och öfverdrifvet,
ska’ man undvika. Det ska’ vara måtta i
allting, go’ vänner. Somliga menniskor, både
karar och qvinnor, tro inte, att det är ålrajt, om dom
inte lyser på långt håll som fyrbåkar. Dom tror,
att hva’som är grannt, också är vackert och
smakfullt, men der tar dom fel. Man ska’ väl inte gå
å se ut som en kläskylt, heller. Men, förstås, om
man vill annonsera sej och visa, att man fins till,
så är’e nog bra å sätta på sej såna der
grannlåtsklänningar.
I lördagsqväll var jag till en sal, som heter
Brands’ Hall, och hörde på en konsert. Det var
svenska sångare, som sjöng. Dom kallar sej för
Gleeklubben, som lär betyda Glada klubben. Dom
var välan en trettio stycken, och si, när dom
klämde till, då ska’ ni tro, det lät nånting. Det
var bara en sång, jag kände igen, och det var
dalkarssången:
“Jag vet ett land långt upp i höga nord.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
