Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der sättet hade suttit och skakat under en
våglängd af åtta mil, så kom vi fram till en öppen
plats, der det stod ett temligen stort, simpelt
hus, bygdt af grofva timmerstockar.
“Hvad är det här för fäbodar?” sa’ jag, då jag
fick se platsen.
“Det här är en lumbercamp,” sa en af kamraterna.
“Här bo timmerhuggarne om vintern, då
de fälla timmer. Och här är det, som vi nu ska
ta in och herbergera.”
Nu var jag nyfiken att se, hvad det var för
ett slags hus. Jag luffade genast till den af väder
och vind grånade byggnaden, och hack i häl efter
mig kom hundkopplet, som skällde och väsnades
värre.
Jag öppnade dörren och tittade in. Det var
mej det simplaste herberge, jag nånsin har sett.
Ett enda stort rum, hvars grofva väggar voro
oklädda. Utefter ena långväggen stod ett långt
bord med bänkar på båda sidorna. Det var väl
rum för en 50 personer vid bordet. Vid de öfriga
väggarne var det sofplatser, den ena britsen
ofvanför den andra, likasom sjöfolket har det på ett
fartyg. Ett stycke från dörren stod en väldig
kamin eller “stove”, som håller huset varmt på
vintern, och borta i ett hörn stod spiseln, der
skogshuggarne koka sin mat. Golfvet var temligen
smutsigt och grått, och inte såg lokalen just
så rysligt inbjudande ut. Men för oss, som nu
voro riktigt ute i vildmarken, var den mycket
välkommen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
