Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prosa - Knekt-Johans spionage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
ståtliga men skarpnästa och skarpögda gamla
dam? — Och den allra största, nästan faderliga
beundran ägnade Johan åt yngste sonen, löjtnant
Frits — den ende kvarlevande manliga ättlingen
av denna familj Walcke, och alltså blivande
härskare i det gamla palatset vid den stora parken
i stadens hjärta. — Men i denna känsla blandade
sig, ända från Frits’ tidiga gossår, en underlig
oro, ett ävenledes nästan faderligt bekymmer.
Det var inte ogrundat. Frits hade ett oberäkneligt
lynne, alldeles olikt faderns. Han kunde inte rätt
styra varken sig själv eller andra, fast nog ville
han inbilla både sig och andra att motsatsen var
fallet. Hjärtat var väl gott, men blodet hett och
benäget att springa honom åt huvudet.
Nu var det en vårdag, vid ettiden. Frits hade
lunchat tillsammans med sin mor och knappt ett
ord hade bytts mellan dem. Efter en bugning,
så ceremoniös man kunde begära, gick han ut i
vestibulen, tog mössa och ridspö och ringde på
Johan. Denne kom honom till mötes på
gårdsterrassen, från vilken en lång, bred stentrappa
ledde ned mellan rabatter och häckar.
— Vill Johan sadla Millefleur, kom det kort,
befallande. Men den unge herrn måste ändå småle,
halvt motvilligt, åt det stående, ögonblickliga
svaret:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
