Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prosa - Knekt-Johans spionage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
— Kommer aldrig på fråga, herrn!
Det lät besynnerligt i munnen på jordens
villigaste och hängivnaste trotjänare. Man kunde
trott, att det var en alldeles orimlig begäran,
denna, att han skulle sadla löjtnantens ridhäst,
den vackra Millefleur. Och sanningen att säga,
var det numera, sedan några månader tillbaka,
med allt mindre nöje, som »Knekt-Johan» sadlade
Millefleur. Ty så gott som efter varje löjtnant
Frits’ ridtur voro både ryttare och häst i mer
eller mindre dålig kondition. Långvariga turer
blev det. Och unge herrn kom hem med högrött
eller blekt, missmodigt eller trotsigt bistert anlete
— Millefleur med det välryktade, sidenblanka
skinnet löddrigt av svett och med vilda blänk i
de granna ögonen. Några hastritter utmed
strandallén var det tydligen inte fråga om för
närvarande. Så pass begrep Johan — och litet till.
Ty han hade på en av sina sällsynta
söndagspromenader råkat fa se löjtnant Frits stiga in,
efter ett ungt fruntimmer, i en hyrdroska och
fara i väg — utåt landet. Löjtnanten — Frits
Walcke — som avskydde hyrdroskor! Och i det
sällskapet! Gamle Johan hade länge sedan avstått
från praktik på kärlekens arena. Men han hade kvar
sina kattgröna kavalleristögon, en viss träffsäker
blick för det kvinnliga och dess representanter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
