Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Min örn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men denna djärvhet, som jag då ansåg för
oförsynthet, var den egentliga nyckeln till Ernest Everhards
natur. Han var enkel och rättfram, fruktade icke för
något och ville icke spilla tid på konventionella
sällskapsformer. »Du behagade mig», förklarade han
långt efteråt, »och varför skulle jag inte låta mina ögon
njuta av en behaglig syn?» Jag har redan sagt att
han icke hyste fruktan för något. Han var aristokrat
till sin natur — och det oaktat han tillhörde
ickearistokraternas läger. Han var en övermänniska — »ett
blondt djur», så som Nietzsche[1] har beskrivit det —
och dessutom flammande av demokratisk glöd.
Upptagen av de övriga gästerna och påverkad av
det ofördelaktiga intryck han gjort på mig, glömde
jag nästan helt och hållet arbetarefilosofen, ehuru jag
ett par gånger under middagen lade märke till honom
— jag såg glimten i hans ögon, då han lyssnade än till
den ene prästens ord och än till den andres. Han är
humorist, tänkte jag, och jag förlät honom nästan hans
illasittande kläder. Men tiden gick och middagen
skred framåt, och han öppnade icke sin mun för att
säga ett enda ord, ehuru prästmännen resonerade i
det oändliga om arbetsklassen och dess förhållande till
kyrkan och om vad kyrkan hade gjort och fortfarande
gjorde för den. Jag såg att min far var misslynt för
att Ernest icke sade något. En gång begagnade han
sig av en paus i samtalet för att uppmana honom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
