- Project Runeberg -  Järnhälen /
70

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Maskinernas slavar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det så fridfullt innan han kom!» Men i nästa sekund
visste jag att denna tanke var ett förräderi mot
sanningen, och jag såg Ernest i ett förklarat skimmer
som en sanningens apostel med strålande ansikte och
kämpande med samma oförskräckthet som en av
Guds egna änglar för sanning och rätt, samt för att
hjälpa de fattiga, de övergivna och förtryckta. Så
reste sig också en annan bild för min själ — det var
Kristus. Också han hade tagit sig an de ringa och
förtryckta, och det gentemot all prästernas och
fariseernas traditionella makt. Och jag tänkte på hans
död på korset — och mitt hjärta krympte samman av
smärta vid tanken på Ernest. Var också han
bestämd för ett kors? Han med krigsklangen i sin röst
och all sin ädla kraft och begåvning...

I denna stund blev det klart för mig att jag älskade
honom, och att jag brann av längtan att få bli honom
till tröst. Jag tänkte på hans förflutna liv. Ett
dystert, hårdt och torftigt liv måste det ha varit.
Och jag tänkte på hans far som hade ljugit och stulit
för hans skull och arbetat sig till döds. Och Ernest
hade börjat arbeta på fabrik när han var tio år! Hela
mitt hjärta svällde av längtan efter att jag skulle få
linda mina armar omkring honom och låta hans huvud
vila mot mitt bröst — hans huvud som måste vara
så trött av många tankar. Å, att jag kunde ge honom
vila — just vila och ro och glömska i stunder av stilla
frid! —

Jag träffade överste Ingram vid en sammankomst i
kyrkan. Jag kände honom mycket väl, hade varit
bekant med honom i många år. Jag gensköt honom
bakom en grupp höga palmer och gummiträd, där

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:27:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jarnhalen/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free