Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reaktionens triumf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den fint bildade ”västerlänningen” Stankevitj sade: ”Man
glömmer, att massan av det ryska folket kvarstår i
livegenskapens träldom och att den därför ej kan komma i
åtnjutande av politiska eller allmän-mänskliga rättigheter.
Det är intet tvivel om att regeringen förr eller senare
skall borttaga detta ok från folket. Men ej ens då kan
folket ta del i statsstyrelsen, därför att det härför kräves
en viss grad av intellektuell utveckling. Därför måste man
framför allt önska folkets befrielse från livegenskapen och
spridandet av allmän bildning.”
Nikolaj I var nog klarsynt att inse livegenskapens
otidsenlighet och nödvändigheten av dess upphävande.
Men han insåg ock, att han därigenom motarbetade sig
själv och hela det system, varpå han själv var en
exponent, och därför slog han från sig dessa tankar. År 1847
yttrade han visserligen, att adeln ej har rätt att köpa
människor, utan blott jord, men härvid stannade det. Det
tunga arvet lämnade han åt sin son.
För att kväva all kritik och opposition hade Nikolaj
endast ett medel till förfogande: censuren, och det visade
sig mycket verksamt — en tid bortåt.
Peter den store blev, om ock ofrivilligt, grundare av den
ryska censuren (förut hade den knappt behövts på grund
av den allmänna okunnigheten och litteraturens låga
ståndpunkt!), ty då hans reformer stötte på motstånd,
särskilt från raskolnikernas sida, infördes 1701 preventiv
censur. Till och med papper och bläck förbjödos i
klostercellerna. Genom Lillrysslands inkorporering med Moskva
efter 1654 och 1709 blev censuren en vidlyftig institution
för att undertrycka den ukrainska litteraturen. I slutet
av Katarina II:s regering var det fria ordet i Ryssland
förstummat.
Redan 1821 hade inrikesministern Benkendorf
föreslagit en vidsträckt omorganisation av den högre polisen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
