Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Snillets förbannelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
studentkasernen. »Mitt verk — sade han åt de tviflande
kamraterna — kan ju ej såra den renaste sedlighets
känslor, och dess syfte är högst lofvärdt.» Men
censuren var af helt annan mening: stycket vardt icke
blott förbjudet, utan gaf äfven förevändning till hans
relegerande från universitetet år 1832 — ungefär
samtidigt med Lermontovs — »za nesposobnost», »för
oduglighet».
Detta var Bjelinskis andra stora missräkning i
lifvet. Men utan att låta modet falla skref han till
sina föräldrar följande manliga själfbekännelse: »Aldrig
och ingenstädes skall jag gå förlorad, trots alla
motigheter. Ett rent samvete, öfvertygelsen om oförtjänt
motgång, en viss intelligens, en tillräcklig fond af
erfarenhet och framför allt en viss karaktersfasthet —
allt detta gör att jag ej kan gå under. Långt ifrån
att klaga öfver mitt missöde, gläder jag mig däråt,
ty jag har nu af egen erfarenhet lärt, att motgångens
skola är den allra bästa. För framtiden bäfvar jag
ej. Jag ändrar nu mitt lif, och ehuru jag med en
viss känsla af sorg ser att jag ej uträttat något godt,
något framstående, kan jag å andra sidan ej heller
förebrå mig något lågt eller uselt, någon dålig
handling som kunnat vålla min nästas oförd.»
Utan pappersmeriter, utan penningemedel och utan
större bokliga kunskaper utkastad i världen vid 22
års ålder och därtill svag till hälsan, måste han först
lifnära sig såsom informator. En af hans elever har
sedan berättat, huru bestört han blef, då läraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
