Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Snillets förbannelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hittills haft från de styrandes sida, och måste med
själfva folket dela den bittra lotten att utsättas för
regeringens och kyrkans misstankar, hat, förföljelse
och förtryck.
Från de första kapitlen erinra vi oss, hvilken
gynnad plats i samhället de panegyriska hofpoeterna
haft: Lomonosov blef professor och Derzjavin
minister; Karamzin fick 60,000 rubel af kejsaren för sin
romantiskt kolorerade historia om Rysslands tsarer
(utom att änkan fick en pension af 20,000 rubel);
Pusjkin kreerades ju till »rikshistoriegraf» och
kammarjunkare och hade i kejsarens privata penningeskrin
sitt bästa stöd i den kroniska finansnöden; Gogol fick
— liksom sin dramatiske föregångare Vonwizin —
årligt diktargage, och den åldrige Zjukovski, som både
föregått och öfverlefde den pusjkinska æran,
öfverhopades med ynnestbevis i Vinterpalatset.
Huru annorlunda blef ej förhållandet med de
demokratiska realisterna efter 1848! Turgenjev och
Tolstoj hade, oberoende af sitt synnerligt
framgångsrika författarskap, en ekonomisk ställning, som satte
dem i stånd att bekymmerlöst ägna sig åt vitterheten;
men för alla andra vardt arbetet med pennan en
bitter kamp för den materiella tillvaron, hvarunder
det stora flertalet, såsom t. ex. kusinerna Nikolai och
Gljeb Uspenski, dukade under genom nöd, umbäranden
och dryckenskap, under det att åtskilliga andra,
såsom den eminent begåfvade Tjernysjevski eller den
icke mindre talangfulle Herzen, lefvande begrofvos i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
