Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Från Volga till Weichsel (Ryssland) - 2. Petersburg och Moskva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man känner ej med historisk bestämdhet Moskvas ålder, och
den naivt skräflande historieskrifvaren Karamzin anmärker i sin
föråldrade, men delvis dock grundläggande historia* att »dåtida
historie-skrifvare dess värre ej omnämna stadens ursprung, enär de icke
kunnat förutse, att denna obetydliga stad i Suzdal med tiden skulle
blifvå hufvudstaden i världens största monarki». Enligt en sägen
skulle man på den plats, där Kreml restes, hafva funnit en blodig
människoskalle — ett omen som historien i riklig måtto sannat!
Men sedan mongolförtryckets och inbördeskrigets stormar dragit
förbi, tog Boris Godunov vid sin kröning Gud till vittne, att det
»i hans rike skulle finnas hvarken fattige eller öfvergifne», och för
att styrka detta löfte, slet han af sig sin egen skjorta och utbrast
under bojarernas jubel och folkets glädjetårar: »Äfven denna sista
skall jag offra för folkets väl!» Huru profetiskt! huru sant! Den
sista skjortan har verkligen mer än en gång sönderslitits i Ryssland,,
ehuru med den väsentliga skillnaden att den tillhört folket och
offrats för tsarens bästa.
Och vid samma högtidliga tillfälle lofvade tsaren, att han
ej-skulle straffa brottslingar med döden, utan endast skicka dem till
Sibirien — en växel på framtiden som hans efterträdare
samvetsgrant inlöst med ränta på ränta. Ett omen var det ock, att det
första tryckeriet i Moskva (1563) brändes af pöbeln genom
prästerskapets upphetsning.
Men trots utländska inflytelser är allt dock så ryskt, så
helgjutet i Moskva med dess 400 kyrkor och 300 gator. Då man får
se en slätrakad tatar, som bjuder ut sina dukar från gård till gård,
tycker man, att denne fredlige gengångare från den tatariska
invasionen hör till taflan, och man förundrar sig icke alls vid åsynen
af en eller annan snedögd, hårpiskflätad kines, som står i dörren till
sin tebutik. Man finner alla dessa korsningar och kyssanden så
naturliga, och man skulle rent af känna det såsom en brist, om
luktorganet ej ständigt påmindes om ryssläder och brännvin. I
Petersburg väckte det verkligen anstöt hos mig, då jag en gång
såg en karl på blanka förmiddagen ragla ut från Alexander-Nevski-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
