Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Från Volga till Weichsel (Ryssland) - 5. Det ryska påfvedömet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa elända, och i dessa ögon, röda af tårar eller svullna af
sjukdomars härjningar, läses intet trots mot deras jordiska förtryckare,
intet knot mot himlen. På sin höjd är det djurets slöa blick, en
fullständigt passiv resignation i samband med lättjefullt fromleri.
Denna religiösa öfverspändhet kommer dock nära gränsen af
fanatiskt vanvett, och denna ödmjukhet är stundom i själfva verket
blott en täckmantel för andligt högmod. Jag gaf särskildt akt på
en gammal man, som gick i spetsen för den frivilliga karavanen
från Moskva — synbarligt en invalid. Hans ögon blänkte af stel
glans, och på hans läppar spelade jämt ett fånigt leende af barnslig
stolthet att gå främst i detta tåg af Guds utkorade. Helt visst höll
han sig för en konung, och de hundrade, som skockade sig efter
och kring honom, rättade sig med vördnad efter hans takt och sång.
För att slippa den värsta trängseln gick jag på eftermiddagen
några verst öfver steppen till Bethania, ett berömdt annex till det
stora moderklostret. Den taflan höll mig skadeslös: i en liten klar
sjö speglade sig det idylliska klostret med gyllene kupoler, gröna
tak, ljusröda väggar och hvita knutar; skarpt aftecknade sig
björkarnas gulnade löfverk mot furornas mörkgröna bakgrund, och i
den stora, vackra parken betade välfödda nöt. De äro sina herrar
lika: de hvarken så eller skära, och ändå hafva de rikligt församladt
i ladorna. Men alla de skaror, som vallfärdade äfven hit, hade
säkerligen ej öga för naturens skönhet — för dem gällde det att
knäböja i Grottekyrkan, hvars egentliga sal ligger under jorden efter
förebild af Grotteklostret vid Kiev. Man kan visserligen komma dit
ned utför breda, ljusa trappor, men det är inte älsklingsvägen för
den grekiska kyrkan; man stiger från en annan byggnad ned på en
trång, kolmörk stentrappa i en underjordisk labyrint, hvars dystra,
skumma irrgångar skulle lämpa sig väl för vissa berömda
ordenssällskap.
På återvägen till Troitskaja fästes min uppmärksamhet särskildt
vid ett tiggande triumvirat, som placerat sig på vägen. Det
omedelbara grannskapet tycktes genera dem för konkurrensens skull, så
att de till sist försummade sitt »arbete» för att i allt annat än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
