Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Från Volga till Weichsel (Ryssland) - 6. Mörkrets makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det mest beaktansvärda i denna upprörande historia, som
ingalunda står enstaka, är att de anklagade under rättegången gjorde
intryck af att vara fredliga, beskedliga människor med godmodig
uppsyn, och mot deras föregående lif fanns intet att anmärka. De
svarade lugnt och ärligt på alla frågor och skildrade samvetsgrant
alla detaljer med en känsla nästan af belåtenhet och trygghet, som
om de i själfva verket begått en lofvärd handling. Det gräsliga i
denna sak är icke den djuriska råheten — det är den ohyggliga
okunnighet, som därvid blottats; det är den mörkrets makt, mot
hvilken den ädle Tolstoj kämpar. Men hvar äro de andra? Hvar
är prästen? Hvar är läraren?
»Mörkrets makt» är som bekant namnet på Tolstojs gripande
bondetragedi, ett groft tillyxadt, men i sin hemska realism och
träffande psykologi kanske allenastående konstverk inom den
dramatiska litteraturen, en spegel hvari det ryska folket kan se sin
okunnighet, lastbarhet och djuriska råhet och slöhet. Detta drama, som
visserligen redan uppförts äfven i Ryssland i något modererad form,
men på grund af ämnets beskaffenhet ej har utsikt att röna samma
yttre framgång som Tolstojs harmlöst roande och satiriserande
karak-terskomedi »Upplysningens frukter», hvilken många gånger spelats på
de kejserliga teatrarna i Ryssland, blottar de tryska bondlifvets mörka
sidor med brutal konsekvens och kulminerar i den bekännelse, som
»hjälten» Nikita, med samma förfärande, iskalla lugn och drifven
af samma inre nödvändighet som Raskolnikov, aflägger inför de
samlade bröllopsgästerna: huru han förfört och svikit Marina samt
begått mened, huru han förgiftat Peter och tagit dennes pengar,
huru han förfört sin hustrus styfdotter och dödat det nyfödda barnet.
Efter dessa förfärliga bekännelser känner han ej ånger eller fruktan,
utan längtar blott efter dom och straff såsom en oafvislig försoning,
såsom en oundviklig nemesis. »Gud skall hafva medlidande med
dig» — är det enda som Nikitas fader kan säga till tröst åt syndaren
— »ja Gud!» Det är det enda harmoniska slutackordet i denna
skärande melodi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
