Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Från Volga till Weichsel (Ryssland) - 7. På steppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rade mig att gå åt rakt motsatt håll och därigenom stal en dag af
mitt reselif.
Det är särskildt två intryck af den ryska steppen, som inpräglat
sig i mitt minne och som jag vill söka återgifva med stålpenna —
i brist på pensel.
Det är middag. Hela naturen tyckes sofva, och själfva solen
ser dåsig och blek ut. Det är alldeles lugnt, och knappt en
half-vissnad blåklint eller nejlika, som skonats af lien, rör sig vid en
kvalmig vindfläkt. Varm och kvaf stiger ångan upp från de
ny-mejade sädesfältens kärfvar, och det doftar starkt från de färskt
upp-plöjda åkrarna. Ingen mänsklig varelse är inom synhåll, och på
den ödsliga taflan är det blott en fast punkt, som ögat kan stanna
vid: det är en telega (bondvagn), som står orörlig där borta. Den
magra brunten hänger hufvudet resigneradt och har spärrat ut
fram-benen för att stå så mycket stadigare. Utsträckt i vagnshöet, ligger
en massa gråa paltor, repstumpar och bast, som omsluta en
människokropp. Det är den gamla historien, som dock förblir evigt ny:
bondfar har varit i stan och sålt varor, köpt brännvin i stället och
supit sig dödfull, innan han hunnit hem till varma stugan. I detta
tillstånd gör bonden skäl hvarken för benämningen musjik (man)
eller krestjanin (kristen); nej, han är smerditj, den stinkande!
Andra bilden: Det är afton. Tjocka moln välta fram på fästet,
men då och då bryter den nedgående solen fram i nästan blodröd
glans. An skimra de gulhvita rågtegarna i bjärt belysning; än
kastas långa slagskuggor öfver den svarta åkermullen, så att den
ser ännu svartare ut. En frisk vind har blåst upp, och det går en
rörelse genom de bruna hirs-axen såsom hafvets första krusning.
På den breda chausséen, där de tjocka pilträden bilda gles häck,
spränger en trojha fram. Den mellersta hästen trafvar stadigt under
den höga dugan, under det att de halft lösa sprakfålarna springa
lustigt på sidan. På långt håll höras slagen af hofvarna och
smällarna af piskan, och snart uppfångas ljudet af jamstjikens maningar
till sina »hvita dufvor» eller »fördömda grodor» att skynda undan
ovädret. Där solen gått ner, skönjes en gul, kall färgreflex, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
