Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Från Volga till Weichsel (Ryssland) - 7. På steppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och jagar också icke du, Ryssland, såsom en flink,
oupp-hinnelig trojkal Vägen dammar och ryker under dig, broarna
knaka; allt lämnar du långt, långt bakom dig. Åskådaren stannar,
slagen af häpnad öfver detta Herrens under. Är det blixten som
slagit ner från himlen? Hvad betyder denna skräckinjagande rörelse?
Hvad är det för okänd kraft i dessa i världen okända hästar?
Hafven I hvirfvelvindarna i edra manar? Hafven I ett känsligt öra
i hvarje eder åder ? Hafven I från ofvan förnummit en bekant sång,
spännen I därför edra kopparbröst och flygen genom luften i rak
linie utan att beröra jorden med edra hofvar hänförda af Gud?
Ryssland, hvart jagar du? Gif svar! Men det gifves intet svar.
Klockornas underbara klang utgjuter sig; det stönar i luften och växer
till storm. Det flyger förbi allt, som finnes på jorden, och andra
folk och riken vika åt sidan och lämna rum för dig ...» Det är
den moskovitiska panslavismens inträde i den ryska skönlitteraturen.
* *
Två dagar och lika många nätter hade en fruktansvärd
snöstorm rasat på slätterna i guvernementet Moskva, dit vi nu förflytta
oss med . den moderna samfärdselns snabbhet och med en författares
rättighet att i fantasien göra ett språng i tid och rum. Här och
hvar tornade drifvorna upp sig ända till två meters höjd; lokomotiv
sutto fast, och järn vägstelegrafen hade mycket att förtälja.
Men på den tredje dagen rann solen upp på en klar, ren
himmel, och det glittrade och glänste på det hvita haf af snö, som
skylde den svarta jorden och dess kommande skördar. De hvita
kyrkorna kunde knappt särskiljas på denna entoniga tafla. Skatorna
kretsade girigt kring de nakna träden, och de magra hönsen vågade
sig utom husknuten för att krafsa på tunna halmstrån. Pumpar
och brunnar sågo ut som förstelnade vattenstoder.
Eljes var landskapet dödt, ty den stränga vinterkölden höll män
och kvinnor inomhus så mycket som möjligt. Och de få, som
måste ut, tedde sig som rörliga pälsbylten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
