Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Från Volga till Weichsel (Ryssland) - 7. På steppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
» 191
hvilka förstulet mönstrade mig. Och på två andra ställen öppnade
husfadern dörren försiktigt med orden: »Här finns ingenting!»r
riglade så åter och vardt ej mer sedd.
Nej, där finns verkligen ingenting. Jag bekräftades i denna tro
vid besök i ett par bykrogar. Det enda, som fanns att tillgå, var
te, brännvin och svart, hårdnadt bröd. Knif, gaffel och sked
begagnades inte, och hvitt bröd var okändt. Då värden skulle rengöra,
ett teglas åt mig, försvann han med sitt tofviga, svarta skägg och
hår under disken — en ästetisk hänsynsfullhet värd allt erkännande.
Kring mina fötter smögo två utsvultna kattor på det smutsiga golfvet
lika tysta som helgonbilden i vrån och det stora vägguret. Ucet
står stilla; det har kanske aldrig gått och skall säkerligen aldrig gå.
Men en klocka är det i alla fall: där finnes både visare och
siffer-tafla. — Såsom en omväxling i denna dödslika stillhet kunde man
betrakta de rörliga människofigurer, som krupit upp på ugnen tätt
under taket, eller med blicken följa de tarakaner (kakerlackor), som
promenera på väggarna — en rysk landsplåga.
Tyst och lugnt var det ock på den lilla kyrkogården bredvid,,
där »Guds slafvar» (Bozji rab) jordats under de grofva, kistformiga
stenarna. I ett hörn af kyrkogården stod en grof karl och högg
med en yxa loss några trän, som frusit fast i den snötäckta
ved-trafven. Det långa håret, skägget och kaftanen röjde bypopen, och
den krokiga medelålders kvinnan vid kälken var prästmor själf. Då
man ser en sådan tafla, gripes man af varmt medlidande med den
okunnige, fattige och föraktade byprästen. Rår han för att de 30,000
svarta prästerna, munkarna, under religionens täckmantel utsuga
folket och föreskrifva tvångslagar? Visserligen få »de svarta» ej
gifta sig, men släktet dör ej ut för det, lika litet som popernas.
Den lilla kyrkan ligger i ändan af den långa, breda bygatan.
Där bortom vidtar åter snöhafvet. Skaren är mestadels nog stark
att bära, och blott undantagsvis försvinna benen i ett förrädiskt dike.
Blek och kall sjunker vintersolen tidigt ner bakom en röklik
molnslöja. An en gång skimrar det svagt på korset, som kröner
den gulhvita kyrkans blåa, stjärnströdda kupol, och ett ensamt träd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
