Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Från Volga till Weichsel (Ryssland) - 8. Den moderna konsten och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Napoleon än om Moltke, och som, trots många olikheter, var med
värjan hvad Verestjagin är med penseln. Denna äktryska natur,
full af temperament, energi och egensinne, än ursinnig till råhet,
än lugn och munter i stridsvimlet, älskade kriget för krigets egen
skull, men kunde gråta öfver sårade; han, som under ett kritiskt
ögonblick midt för turkarnas ögon fick det originella påhittet att
kommendera sina »rebjata» (barn, soldaterna) till paradexercis endast
för att lära dem lugn disciplin, var i fredstid en fredsvän, därtill
rättvis, rättfram och rätt bildad, och han, som i sin hvita uniform
och på sin hvita häst aldrig ängslats för ett mördande kulregn,
vardt i blomman af sin ålder och på höjdpunkten af sin ryktbarhet
starkt gripen af tunga dödsaningar.
Såsom egendomligt må här upprepas, huru Verestjagins kamrat
Skobelev ändade: tidigt en morgon år 1882 befanns han död i ett
hotell i Moskva — troligen af hjärtslag, endast 39 år gammal. Han
hade aftonen förut besökt Ivan Aksakov, till hvars panslavism han
bekände sig, men den dam (eller de), som han tillbragt lifvets sista
ögonblick med, råkade vara — en tysk kokott. Skobelevs ömkliga
slut erinrar om den narraktige Boulangers. Men då man glömt
Skobelevs mänskliga svagheter och hans dåliga logik i den
»tyskhatande» politiken, skall man ännu minnas hans varma patriotiska
»hjärtepolitik», hans stränga rättskänsla och jublande mod, och
detta eftermäle skall Boulanger ej få af historien. Ty det är den
skillnad mellan den franska och den ryska generalen, att »le brav’
général» var en mycket liten man, Skobelev var — man.
En annan konstnär i Tretjakovs galleri är ej mindre ryktbar,
ehuru han är raka motsatsen till Verestjagin — det är Alexander
Ivanov, Rysslands Hamlet i måleriets historia. Tjugusju år tillbragte
han i Rom och under hela tjugu år arbetade han på en enda tafla,
som spelat en större roll i litteraturen än i konsten och som vann
berömdhet, innan den någonsin blifvit utställd. Underlig till lynnet,
kunde han, under inverkan af sin vän Gogols sjukliga mystik, vid
anblicken af några roliga karrikatyrer plötsligt kväfva sin munterhet
med orden: »Kristus har aldrig skrattat!», och länge vankelmodig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
