Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Från Volga till Weichsel (Ryssland) - 8. Den moderna konsten och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med ofvan antydda psykologiska och historiska omständigheter
sammanhänger den för den ryska skönlitteraturens realism
ingalunda främmande mystiken, den öfvernaturliga fantasien.
Sjuttonhundratalets största komiker, Vonwizin förirrade sig i mysticismens,
labyrint; Alexander I:s medeltidsromantik vandrade samma dunkla
väg; Tjaadajev drunknade själf i den romersk-katolska kyrkans
känslo-haf; Gogols öde är bekant, och både Nekrasov, Turgenjev och,
Dostojevski, ja själfve L. Tolstoj hafva såsom tungsinta
grubblare-eller visionärer skattat åt hemlighetsfulla själsmakter.
Och i ingen modern litteratur har väl döden spelat en så stor
roll som i den ryska, och ingenstädes har tanken på döden så
djupt rotfäst sig som hos de ryska skalderna. Den narraktigt
vidskeplige Pusjkin lär ha blifvit spådd, att han skulle dö en våldsam
död; den äfventyrlige, demoniskt trotsande och glödande Lermontov
hade i Kavkazien ofta känt fläkten af dödens vinge; Nekrasov hade
en försmak däraf, då han höll på att svälta ihjäl på Petersburgs,
gator. Huru kunde döden vara främmande för Dostojevski, hvilken
stått på schavotten jämte 34 olyckskamrater och måste tillbringa
sju fruktansvärda år i »Det döda huset»? Den älsklige, men
vankelmodige gamle ungkarlen och drömmaren Turgenjev återvänder i
sina »Senilia» oupphörligt till döden såsom en ohygglig gåta; L.
Tolstoj, hvilken sett tusen dödar från Sevastopols fjärde bastion,
talar om att han redan såsom barn fick en så stark förkänsla af
döden, att han köpte pepparkakor för alla sina slantar för att hinna,
njuta af lifvet så mycket som möjligt; och den lifssjudande Sonja.
Kovalevskaja hade i sitt minne inpräglat George Eliots ord: »Det
är tron på döden som gifvit mig mod att lefva».
I Lermontovs bekanta roman »En hjälte från våra dagar» —
en hjälte som, i förbigående sagdt, går igen i hela ryska
romanlitteraturen allt ifrån »Eugen Onegin» — finnes följande
beaktans-värda ställe: »Jag betraktar vår generation med smärta; dess
framtid är tom och dyster. Den skall åldras i overksamhet och
förlamas under bördan af tvifvel och en fruktlös kunskap. Lifvet
tröttar oss som en lång resa utan mål. Vi rusa mot grafven utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
