Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Från Weichsel till Donau (Västslaver: polacker, slovaker, tjecher och wender) - 2. Bilder från Galizien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Wieliczka är ju på långt när ej så hälsofarligt som lifvet i en
stenkolsgrufva. Här finnas inga explosiva ämnen, och luften är
äfven på djupet ovanligt ren och torr. Materialet är på samma
gång fast och sprödt, och maskintekniken har gjort sitt bästa att
underlätta grufdriften. Sju ångmaskiner befordra mineralen till
jordytan, där järnvägen omedelbart tar vid, och under jorden finnas
järnskenor af tillsammanlagdt 40,000 meters längd för godsets
förflyttning.
Men redan arbetarnas yttre antydde, att deras ekonomiska
ställning är allt annat än god. Klockan 5 på morgonen begynner
arbetet med en kort rast för frukost och middag, som består af kall
matsäck, och klockan 5 på aftonen återvända arbetarna — inalles
800 man — till jordens yta. För denna i alla händelser stränga
tjänstgöring får en vanlig arbetare blott en gulden om dagen för
sitt och de sinas uppehälle. Af de mångtusentals gulden, som
årligen inflyta genom turistströmmen, kommer intet arbetarnas
sjuk-eller ålderdomskassa till godo, ty denna inkomst går direkt till
statskassan och förvaltningen. Jag såg själf, huru arbetarnas fickor
undersöktes vid uppstigandet, på det vederbörande finge öfvertyga
sig om, att ingen smugglat någon saltbit med sig! Däremot visiteras
ej grufhästarna — detta af det enkla skäl, att de äfven om natten
dväljas där nere i de mörka stallarna. Att strö salt i deras höspiltor
torde vara tämligen öfverflödigt.
Men då ju salt är lifvets allra nödigaste krydda, hvilken lycka
för Galizien att äga en sådan outtömlig guldgrufva, som naturen
gifmildt skänkt! utbrister kanske någon människovän. Ja, det kunde
så tyckas, men det är icke så. Naturen ville det goda, men
människor hafva vändt det till ondo. Hvad som varit eller kunde vara
en välsignelse, det har blifvit till förbannelse.
Saken är nämligen den, att det oumbärliga näringsmedlet salt
är monopol i Österrike (likasom åtskilligt annat), så att varans
tillgång, försäljning och prisreglering ligga uteslutande i statens hand.
Och staten, som behöfver pengar för mångt och mycket, har, långt
ifrån att göra saltet till en billig artikel, tvärtom satt priset orimligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
