Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Från Weichsel till Donau (Västslaver: polacker, slovaker, tjecher och wender) - 4. På Tatra-bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjechernas sida, där man velat göra slovakiskan till en tjechisk
dialekt, är slovakiskans språkliga själfständighet fullt tryggad genom
en egen litteratur och press; mindre skiljaktig från tjechiska än
t. ex. norska från svenska, är den dock vida mer välljudande än
systerspråket och närmar sig ryskan i fulltonig klarhet och kraft —
oafsedt att den östra dialekten i flere stycken verkligen påvisar nära
frändskap med Ryssland.
Slovakernas centrala ställning i såväl geografiskt som filologiskt
hänseende har under påverkan af det magyariska förtrycket också
gjort, att de mer än andra slaver tyckas hänförda af de panslavistiska
lärorna, hvilka dock här tagit en mycket harmlös, idealistisk form,
och att de känna sig dragna till Ryssland, som ju af både
egennyttiga och oegennyttiga bevekelsegrunder öfvertagit den ganska
dyrbara och för resten tämligen otacksamma rollen såsom »befriare».
Jag känner många slovaker, som vallfärdat både till Petersburg och
Kiev, men jag erinrar mig ingen, som varit i det närliggande
polska Krakau.
I min hågkomst står ännu en scen från en sommarutflykt på
Lilla Tatra. Det hade redan blifvit mörkt, och skimret från månens
horn trängde blott svagt genom granarnas täta grenar. På en bred
stenhäll hade vårt sällskap tändt en vatra, d. v. s. ett bål af kvistar,
löf och barr. Gnistorna sprakade i den saftiga veden; den gråhvita
röken försmalt i den ljumma luften, och de uppflammande lågorna
belyste bjärt ett tjog män, som stodo rundt omkring kasen och
sjöngo den slovakiska sång, som blifvit en samslavisk lösen: »Hej,
slovane! este nasa slovenska rec zije» (»Ja, slovaker! Ännu vårt
slovenska språk lefver»). — Ja heter på slovakiska, likasom i tjechiska,
vanligen ano. Men som detta tvåstafviga ord är något obekvämt i
hastigt hvardagstal, händer det ej så sällan, att äfven den värsta
ungtjech låter ett otäckt tyskt ja undslippa sina läppar. Slovakerna
åter hafva undgått denna våda genom att upptaga det folkliga hej,
hvilket ock för svenska öron ju har en väckande och sporrande klang.
Och allas hufvuden blottades andäktigt, då denna något triviala
melodi i marschtakt efterföljdes af den ståtliga ryska kejsarhymnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
