Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Från Weichsel till Donau (Västslaver: polacker, slovaker, tjecher och wender) - 5. Gyllene Prag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mitt högtidligaste minne af Veit hade jag en klar höstmorgon.
Först tog en klocka på Hradschin upp ottesången, och så föllo de
talrika kyrkorna på båda sidor af floden in i denna psalm. Folk var
i rörelse ovanligt tidigt på morgonen; borgargardena i gröna
uniformer och plymagerade hattar marscherade »taktlöst» uppför
Hradschins knaggliga gatubackar, och tunga åkdon rullade oupphörligt
öfver bron. Något ovanligt var tydligen å färde.
Var det en stor böndag, som manade folket att bedja till de
otaliga helgonbilderna? Hade kanske någon ny mistr Jan Hus stått
upp för att väcka till andlig frigörelse? Eller hade tjecherna hittat
grundtexten till den omstridda »böhmiska statsrätten»? Nej, det
var något vida högtidligare: det var hans k. & k. Apostoliska
Majestäts, Franciscus Josephus’ namnsdag, som skulle helighållas i det
gotiska templet.
Med orgelns veka toner blandade sig en välklingande vokal-kör,
hvarunder det lysande tåget skred in genom den oansenliga porten.
Här syntes hans excellens ståthållaren och kommendanten med
generalstab, guldstickade presidenter, lojala riksdagsmän och resliga
officerare i österrikiska arméns enkla, prydliga uniformer. På de
främsta bänkarna satte sig rådsherrarna i purpurmantel med hvit
hermelin, bärande kroninsignierna, som dagen till ära framtagits ur
den dammiga kronkammaren ofvanpå Wenzel-kapellet. Månne någon
af de värde herrarna tänkte på huru det anno 1618 gick med två
kungliga rådsherrar? Det är ej alltid som man efter ett ofrivilligt
luftsprång från tredje våningen af ett slott har lyckan att falla på
en mjuk gödselhög.
Så följde det högvördiga kleresiet, som efter allehanda knäfall
och korstecken slog sig ner på bänkarna i presbyterium: frodiga
prelater med kala hjässor och skinande anleten, släta som Jakobs,
med ryggar som kattors och småleenden som hofmäns. Här
syntes korsherrarnes generalmästare, premonstratensernas generalabbé,
Malteser-ordens prior och andra höga klosterfäder i gula mässhakar,
hvita skjortor eller violetta och svarta kaftaner. Efter »Te Deum»
och »Pange lingua» mumlar domprosten böner på ett obegripligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
