Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Flodens dån...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gossen, som hållits fången av lampskenet
och den gamles blick, började skrika. Kanske
kände han instinktmässigt smekningen i
moderns blick, inbjudande honom till klagan.
Hon räckte ut armarna och sade:
— Låt mig få honom.
Gubben begynte framställa sina
sedvanliga teorier.
— Man bör ej ge vika för barnen, man
skall låta dem skrika.
Han kom dock, tog den lille och grymtade:
— Jag har aldrig sett något fulare!
Louisa grep gossen med sina feberheta
händer, gömde honom mot sitt bröst, förvirrad
och lycksalig.
— Min stackars lilla unge, vad du är ful,
och vad jag älskar dig!
Jean-Michel återvände buttert till elden,
som han rörde om. Ett frambrytande leende
vederlade anletets barska allvar.
— Min snälla flicka, sade han. Oroa dig
inte, han har tid att förändra sig. Och vad
gör det egentligen? Allt, vad man fordrar av
honom är, att han blir en hederlig karl.
Gossen hade lugnat sig vid beröringen med
moderns varma kropp och man kunde höra
hur han diade med ett glupskt, flämtande läte.
Jean-Michel sträckte ut sig i stolen och
upprepade med patos:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
