Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Just vid det tillfälle...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
JEAN-CHRISTOPHE
och händer, ruskade sig som en hund, skakade
av sig sina förföljare, och då de ånyo anföllo
honom, rusade han emot dem med sänkt
huvud, gav flickan en örfil och slängde pojken
med ett knytnävsslag långt bort i en
blomsterrabatt —
Barnen störtade mot huset under gälla
skrik. Dörrar smällde, häftiga utrop hördes.
Damen kom springande så fort hennes släp
tillät det. Christophe såg henne nalkas men
han tänkte ej på att fly. Han var förfärad
över vad han gjort. Det var något alldeles
oerhört, ett brott! Han ångrade i alla fall
intet, han väntade. Han var förlorad. Så
mycket bättre! Han hade bragts till
förtvivlan.
Damen styrde rakt på honom. Han kände
hennes slag, han hörde en ursinnig stämma,
en ström av ord, men han kunde ej urskilja
något. Hans två små fiender liade kommit
tillbaka för att närvara vid bestraffningen.
De gnällde och pepo med full hals. Tjänarna
stodo i ring. Det var ett virrvarr av ljud. Till
råga på allt syntes även Louisa, som blivit
ditkallad, och i stället för att försvara honom
började hon också att smälla honom utan att
ens ta reda på vad han gjort. Hon ville att
ban skulle be om förlåtelse. Han vägrade med
raseri. Hon ruskade honom och ville tvinga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
