Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Mitt i tillvarons...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
JEAN-CHRISTOPHE
susande skog. Runt omkring sig förnimmer
han tusende okända makter, som lura och kalla
på honom för att smeka eller kanske uppsluka
honom.
En dag överraskade Melchior honom
sålunda. Christophe spratt till vid den grova
rösten och hans händer flögo till öronen för
att skydda dem mot de fruktade örfilarna.
Men Melchior grälade inte; för ovanlighetens
skull var han vid gott lynne, han skrattade.
— Jaså, det intresserar dig, din
pojk-vasker. Skall jag lära dig att spela?
Visst ville han det. Han mumlade
hänryckt ja. De satte sig båda vid pianot,
Christophe den här gången uppspetad på en trave
tjocka böcker. Med spänd uppmärksamhet tog
han sin första lektion. Han lärde först av allt
att de surrande andarna hade besynnerliga
namn, ett slags kinesiska namn i en enda
stavelse eller till och med en enda bokstav.
Han blev mycket förvånad, han hade inbillat
sig något helt annat; vackra, smekande namn,
likt prinsessor i en fesaga. Han tyckte ej om
det alltför fria sätt, varpå Melchior talade om
dem. För resten voro de, frammanade av
fadern, inte alls samma väsen som nyss. De
fingo något vardagligt över sig, så snart de
sprungo ut mellan hans fingrar.
Christophe blev dock glad att få veta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
