Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Den gången då...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DAGGRYNINGEN
131
lionom». Han fäktade med armarna, föll på
knä, bultade huvudet mot ledstången och
ropade: »jag är en eländig bovl» Detta
skådespel lindrade hans sorg. Han var nära att
tycka synd om dem som begräto honom, men
så tänkte ban att det var rätt åt dem, och ban
njöt av sin hämnd.
Då ban hunnit till slutet av sin historia,
återfann han sig själv däruppe i trappans
mörker. Han tittade ännu en gång ned, och
nu hade han alls ingen lust att kasta sig utför.
Han ryste till och med en smula och
avlägsnade sig från kanten av rädsla att falla. Då
först kände ban sig verkligen som fånge: en
stackars liten fågel i bur, fången för all tid,
utan annan utväg än att göra sig mycket illa,
att krossa sitt huvud. Han grät och grät och
gnuggade ögonen med sina små smutsiga
händer, tills hela ansiktet var nedsmort. Medan
han grät fortsatte han att iakttaga
omgivningen, och det förströdde honom något. Han
upphörde att jämra för att stirra på spindeln, som
just flyttat sig en smula. Så begynte han på
nytt, men med mindre övertygelse. Han
lyssnade till sina egna snyftningar och fortsatte
mekaniskt med det surrande lätet utan att
längre vara på det klara med varför han
gjorde det. Han steg upp, fönstret lockade
honom, han satte sig på innersidan och drog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
