Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Den gången då...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DAGGRYNINGEN
135
siktet, de stirra på honom med en våldsamhet,
som gör ont... och så slutligen det käraste av
allt, ansiktet, som ler mot honom med klara,
ljusgrå ögon och vita små tänder, som lysa
i den halvöppna munnen ... Vilket vackert
leende, kärleksfullt och miltl Dess ömhet
smälter hjärtat! Det helår alla sår, vad han
älskar det! »Mer, mer! Le mot mig ännu en
gång! Gå inte bort!» Ack, bilden sjunker
undan, utplånas, men den lämnar efter sig en
outsäglig ljuvhet. Det finnes inte längre
något sorgligt. Intet finnes! Intet, endast
en luftig dröm, en blid musik, som dallrar i
solstrålarna likt gyllene sommartrådar... —
Vad är det då som glidit förbi? Vad vilja
dessa skepnader, som genomtränga gossen med
ett ljuvt och sorgset vemod? Han har aldrig
sett dem förr, och ändå känner han dem. Han
har känt igen dem! Varifrån komma de?
Från vilket Livets dunkla djup? Är det det
som var eller det som skall komma? ... Nu
plånas allt ut, alla former smälta.
Tvärsigenom en tätnande dimslöja från en hisnande
höjd synes den översvämmade floden för sista
gången. Den täcker fälten, rullar fram
majestätiskt långsamt, nästan orörlig. Och långt
i fjärran, som en stålblink borta vid
horisonten, darrar ett smalt vågstreck. Havet.
Floden springer mot havet; havet tyckes gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
