Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Christophe hade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGGRYNINGEN
145
däst: »Är det mer kvar; måtte det räcka ännu
en stund.» Plötsligt var allt slut, utan att
lian förstod varför. Ridån föll, alla stego upp,
förtrollningen var bruten.
I den sena timmen gingo de bem
tillsammans, dessa två barn, gubben och gossen.
Vilken härlig natt! Vilket ljuvligt månsken!
De tego och ruvade på sina minnen.
Slutligen sade den gamle:
— Nå, är du nöjd?
Christophe förmådde ej svara. Han var
ännu skygg inför den utståndna
sinnesrörelsen. Han ville inte tala för att ej skingra
tjusningen; ban måste göra våld på sig för
att viska:
— Ack ja!
Gubben log; efter en stund återtog han:
— Förstår du nu vilket beundransvärt
yrke det är att vara musiker? Tänk, att skapa
sådana varelser, sådana underbara skådespel!
Finnes det något ärorikare? Det är att vara
Gud på jorden.
Den lille blev häpen. Vad? En människa
liade skapat allt detta? Det hade han inte
drömt om; han hade nästan trott att det
tillkommit på egen hand, att det var ett
naturens verk. En människa, en musiker, en
sådan som han själv ämnade bli en dag. Ack,
att nå så långt blott för en dag, en enda dag!
10. — Jean-christophe. i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
