Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Hon reste. Han kunde inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NYA DAGEN
31
om hans inre liv. — Just under denna senhöst
var det nödvändigare än någonsin. Regnet hade
under tre veckor oavbrutet strömmat ned. En
grå huva av oigenomträngliga moln vilade över
Schweiz’ frusna, våta dalar och städer, ögonen
kunde ej längre påminna sig solens glans. Om
man inom sig ville återfinna dess koncentrerade
ljuskälla, måste man begynna med att göra
natten fullständig och att under de tätt slutna
ögonlocken stiga längst ned i gruvan, i drömmens
underjordiska gångar; där sov under kollagren de
döda dagarnas sol. Men om nian tillbringade
sitt liv med att hopkrupen gräva på djupet,
trädde man åter fram, förbränd, med stela ben
och styv ryggrad, missbildade och nästan
förstenade leder, grumlig blick och nattfågelsögon.
Många gånger hade Christophe ur gruvan
mödosamt framdragit och upphämtat den eld som
värmer genomisade hjärtan. Men nordliga
drömmar äro i släkt med spiselvärme och instängd
luft. Man anar det ej så länge man lever
därinne; man tycker om den tunga, kvava luften;
man tycker om halvdagern och själens
drömme-rier som brusa i det tunga huvudet. Man
älskar, vad man har. Man måste ju låta sig nöja! . . .
Christophe slumrade i sitt kupéhörn, men då
han kommit över Alpernas mur såg han den rena
himmeln och det klara ljuset som rann ned längs
bergets branter. Han trodde att han drömde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
