Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Hon reste. Han kunde inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
JEAN-CHRISTOPHE
På andra sidan muren hade han lämnat en
slocknad himmel, en blek skymningsdager.
Avbrottet var så häftigt att han kände mer häpnad än
glädje. Han behövde en viss tid innan hans
domnade själ kunde sträcka på sig och bryta
det skal som höll honom fången. Hjärtat måste
befria sig från det förflutnas skuggor. Men allt
eftersom dagen skred, famnades han innerligare
av det varma, mjuka ljuset; han förlorade
minnet av allt som varit och han njöt vällustigt av
synens gåva.
Lombardiets fält! Dagens klara öga som
speglar sig i de blånande kanalerna, vilkas nätverk,
likt fina ådror genomskär de böljande risåkrarna.
Höstens träd, magra och spröda skelett med
förvridna grenar och några tofsar ljusröda löv. Berg
som erinra om Lionardo da Vincis tavlor.
Snöbetäckta alper i dämpad glans, vilkas stormiga
konturer inringa synrandens röda,
orangefär-gade, guldgula och blekt azurblå skiftningar.
Aftonen sänker sig ned över Apenninerna. Ett
sakta glidande nedför de små tvärhuggna
höjderna vilkas rytm upprepas och sammanlänkas
som en poetisk långdans. — Och plötsligt vid
foten av sluttningen — likt en kyss -— havets
friska andedräkt och orangeträdens doft. Havet,
det latinska havet, och dess opalskimrande ljus,
på vars yta tusentals små båtar med hopfällda
segel vila ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
