Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Hon reste. Han kunde inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 JEAN-CHRISTOPHE
Han var ej medveten därom. Men en timme
kom, då allt vad som omgav honom: — kullarnas
krans täckta med olivträd, Apenninernas höga,
släta kammar utmejslade i tät skugga och
glödande sol, orangeskogarna, nedtyngda av
blomster och frukt, havets djupa andhämtning — alle
med ett ord utstrålade väninnans leende bil’d.
Genom luftens otaliga ögon blickade hennes
ögon på honom. Hon blommade, hon växte fram
ur denna älskade jord som en ros från en
rosenbuske.
Han besinnade sig ej. Han tog tåget till1 Rom
utan att stanna någonstädes. Ingenting
intresserade honom, varken Italiens gamla minnen
eller det förflutnas konst. Han såg ingenting i
hela Rom. Han brydde sig inte om att se något
och vad han i förbifarten såg; de nya stillösa
kvarteren, stora fyrkantiga hyreskasernerna,
in-gåvo honom inte minsta önskan att se mer.
Så snart han anlänt, gick han till Grazia. Hon
frågade:
— Vilken väg tog ni? Vad tänker ni om Rom?
Stannade ni i Milano eller i Florens ?
— Nej, sade han. Varför det?
Hon skrattade.
— Just ett skönt svar. Och vad tänker ni om
Rom?
— Ingenting. Jag har inte sett något.
— Men vad är det för slag?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
