Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Han stod vid en...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NYA DAGEN
117
hakade sig också fast vid den med en hungrandes
sega ångest. Hennes kärlek var hemskt
betungande för Emmanuel, han delade den inte, han
underkastade sig den. Hennes hängivenhet rörde
honom, han visste att hon var hans bästa vän,
den enda för vilken han var allt, den enda som
ej kunde vara honom förutan. Men just denna
övertygelse krossade honom. Han behövde
frihet, han behövde ensamhet; hennes ögon, som
girigt tiggde om en blick, pinade honom. Han
tilltalade henne hårt; han hade lust att säga:
»gå din väg!» Hennes fulhet och hennes
kantiga sätt retade honom. Ehuru han sett ytterst
litet av den stora världen, och ehuru han
ringaktade den (ty han led av att han där kände sig
fulare och löjligare) var han känslig för all
elegans och han erfor livligt behaget hos de kvinnor
som (han betvivlade det ej) hade samma känsla
för honom som han hade för sin väninna. Han
önskade visa henne en kärlek som ej fanns inom
honom, men den förmörkades ständigt av hans
ofrivilliga anfall av hat. Han lyckades inte alls
i sina bemödanden. Han bar i sitt bröst ett stort
ädelt hjärta, som ville göra det goda och en
våldets onda ande, som var i stånd till att göra det
ond’a. Den inre striden jämte medvetandet om
att hans bättre jag kanske ej skulle segra
försatte honom i ett dovt raseri som ibland brast
lös över Christophe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
