Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Vintern gick. Grazia skrev...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
J EAN-CHRISTOPHE
hade gjort att hon år efter år uppskjutit resan.
Ett visst vemod, som grep henne just denna vår,
kanske en hemlig missräkning (hur många tysta
romaner utspelas ej i en kvinnas hjärta utan att
andra ana det eller hon själv erkänner det) ingav
henne önskan att lämna Rom. En hotande farsot
blev henne en förevändning att påskynda barnens
avfärd. Hon kom några dagar efter brevet till
Christophe.
Knappt fick Christophe veta att hon var hos
Colette förrän han infann sig. Han märkte strax
att hon var en smula främmande och
självupptagen. Det smärtade honom, men han visade ej
sin smärta. Han hade i det närmaste uppoffrat
all själviskhet och detta skänkte honom hjärtats
klarsynthet. Han insåg att hon bar på en sorg
och att hon ville dölja den, och han ålade sig
att inte försöka lära känna den. Han bemödade
sig bara om att förströ henne; han beskrev
muntert sina misslyckade äventyr, han talade om sitt
arbete, sina planer och omgav henne på ett
grann-laga sätt med sin tillgivenhet. Hon
genomträngdes av denna stora ömhet som städse fruktade att
vara till besvär, hon anade att Christophe gissat
hennes sorg och det rörde henne. Hennes svaga
litet modfällda hjärta vilade i den väns hjärta
som talade om andra saker än dem som
sysselsatte båda. Så småningom såg han det vemodiga
uttrycket utplånas ur väninnans ögon, hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
