Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Olyckligtvis står det...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 J EAN-CHRISTOPHE
vidare religiös, föll hon på knä och dolde ansiktet
i händerna; hon måste tacka någon . . .
Emellertid hördes han inte av. Hon gick till fönstret och
tittade ut; gömd bakom gardinen. Han hade
stannat och lutade sig mot ett staket nära kusets
dörr. Han vågade inte gå in och hon log mer
upprörd än han och viskade:
— Kom ...
Äntligen fattade han ett beslut och ringde.
Hon stod redan vid dörren. Hon öppnade. Hans
ögon erinrade om blicken hos en snäll hund som
fruktar att få stryk. Han sade:
— Jag kar kommit. . . Förlåt...
Hon svarade:
— Tack.
Så bekände hon hur mycket hon längtat efter
honom.
Christophe hjälpte henne att sköta den lille
vars tillstånd förvärrades. Han hängav sig åt
denna plikt av hela sitt hjärta. Gossen visade
honom en uppretad fiendskap, han brydde sig
inte ens om att dölja sin hätskhet utan sade alla
möjliga elaka ord. Christophe lät sjukdomen
uppbära skulden och gav prov på ett osedvanligt
tålamod. De tillbringade flera svåra dagar vid
barnets säng. En natt kom en kris efter vilken
Lionello, som tycktes förlorad, verkligen
räddades. Det blev för dem båda två en ren lycka -—•
de vakade hand i hand medan den lille sjuklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
