Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Olyckligtvis står det...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NYA DAGEN
161
Hon reste. Hon hade lämnat dottern kvar hos
Colette. Det dröjde inte länge förrän hon kände
sig gränslöst ensam, omgiven av alla sjuka som
bara talade om sitt onda, i den hårda, stränga
naturen som reste sitt orubbliga anlete högt över
mänsklighetens trasiga spillror. För att fly den
beklämmande åsynen av alla olyckliga som med
spottkoppen i hand lurade på varandra och med
ögonen följde dödens framsteg, flyttade hon från
Palace hotel och hyrde ett litet schweizerhus, där
hon fick vara ensam med sin lille sjukling. I
stället för att göra Lionello bättre försämrade
högluften hans tillstånd. Febern ökades. Grazia
tillbragte nätter fulla av ångest. Christophe hade
på avstånd en livlig intuition därav, ehuru hans
väninna inte skrev därom. Hon stelnade till i
sin stolthet, hon skulle önskat att Christophe
varit henne nära, men hon hade förbjudit honom
att komma och nu ville hon inte bekänna: »jag
är för svag, jag behöver er».
En kväll då hon stod på husets övre veranda i
den skymningsstund, som är så bitter för
ångestfulla hjärtan, såg hon. . . tyckte hon sig se
någon på vägen från stationen . .. En man gick
med snabba steg, han stannade, tvekade och böjde
ryggen litet. Han lyfte upp huvudet och såg på
huset. Hon störtade in i rummet så att han ej
skulle se henne. Hon tryckte händerna mot
hjärtat och skrattade rörd. Ehuru hon inte var
11. —Jean-Christoplie. x.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
