Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Christophe var den ende...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 t
JEAN-CHRISTOPHE
inträffade mitt i hans arbete. Under ett par
minuter rymde själen bort för att i det inre
verket utforma ett litet drag, en liten skiftning och
så återvände den snabbt till Georges som ej ens
märkt utflykten. Han fann detta lika roligt,
som den som på tåspetsarna smyger tillbaka i ett
rum utan att någon märker det. Men en eller
två gånger varseblev Georges hans
tankspriddhet och sade förtrytsamt:
— Ja, men du hör ju inte alls på mig!
Christophe skämdes då, och tvingade sig till
att med fördubblad uppmärksamhet lyssna till
den ivrige berättaren, blott för att denne riktigt
skulle ursäkta honom. Berättelsen var ofta
ganska lustig och Christophe lockades att skratta
vid beskrivningen av något vilt upptåg, ty
Georges omtalade allting. Hans uppriktighet var
avväpnande.
Christophe skrattade inte alltid. Georges’
uppförande plågade honom ofta. Christophe var inte
något helgon. Han ansåg sig inte ha rättighet
att uppträda som sedepredikant. Georges’
kärleksäventyr, hans oerhörda slöseri stötte inte
Christophe så mycket. Vad han hade svårast att
förlåta var det lättsinne, som Georges visade i
alla sina fel; de tyngde inte alls på honom, han
fann dem helt naturliga. Han hade en helt annan
uppfattning om moralen än Christophe. Han
hörde till den art av unga män som i sexuella för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
