Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - I kärleken till Grazia...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DF.N NYA DAGEN
227
slumra in. Emellertid fortsatte hon att med
samma skenbara lugn utföra alla de handlingar
som krävdes av henne. Efter några veckor
framträdde till och med ett milt leende kring hennes
numera tystlåtna mun. Ingen människa anade
djupet av hennes sorg — Christophe minst av
alla; hon hade nöjt sig med att underrätta honom,
utan att tala om sig själv. Hon svarade ej på
Christophes brev, som var uppfyllt av ängslig
kärlek. Han önskade komma till henne; hon
bad honom att inte göra det. Två eller tre
månader senare återtog hon i sina brev samma lugna
sorgfria ton som hon förut haft. Hon skulle
ansett det brottsligt att betunga honom med sin
svaghet. Hon visste hur starkt alla hennes
känslor genljödo inom honom och hur väl han
behövde stödja sig på henne. Hon ålade sig inte
något smärtsamt tvång; det var snarare en
uppövad disciplin som räddade henne.’ Mitt i all
hennes livsleda fanns det blott två saker som
förmådde henne att leva: Christophes kärlek
och den fatalism, som i både lidande och glädje
bildar grundvalen för den italienska karaktären.
Denna fatalism var inte alls intellektuell, den var
snarare den ursprungliga instinkt som tvingar
det utmattade djuret att gå vidare och hindrar
det från att känna sin trötthet; — så går det
med stirrande ögon, försjunket i en dröm,
glömmande vägens stenar och kroppens plågor, ända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
