Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - »Quid? hic, inquam...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DF.N NYA DAGEN
237
Då han, efter flera veckors förlopp, ånyo
började gå ut och råka andra människor, anade inte
ens hans närmaste vänner, Georges undantagen,
vad som skett. Men improvisationens ande
stannade ännu en tid kvar hos honom; den hemsökte
honom vid de stunder, då han minst väntade den.
En kväll hos Colette satte Christophe sig vid
pianot och spelade nästan en bel timme; han
hängav sig med hela sin själ och glömde att salongen
var full med likgiltiga personer. De hade inte
minsta lust att le. Dessa fruktansvärda
improvisationer underkuvade och upprörde alla.
Till och med de, som inte fattade den djupare
betydelsen, kände hjärtat krympa samman.
Colette hade tårar i ögonen. Då Christophe hade
slutat, vände han sig plötsligt om. Han såg allas
sinnesrörelse. Han ryckte på axlarna — och
skrattade.
Han hade nått den punkten, då även lidandet
är en styrka — en kraft som man behärskar.
Han var ej längre i lidandets våld, lidandet var
i hans välde. Smärtan kunde, bäst den ville, gå
runt och ruska på burens galler, han höll den
fast innesluten.
Från den tiden förskrevo sig hans mest
hjärt-slitande, men även hans mest framstående verk,
däribland en scen ur evangelierna som Georges
igenkände:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
