Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - »Quid? hic, inquam...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 t
JEAN-CHRISTOPHE
sedan dess, vilken sträcka hade han ej
tillryggalagt. Och likväl tycktes honom toppen inte vara
närmare. Han skulle aldrig komma att nå den
— det insåg han nu — om han också vandrade i
all evighet. Men då man kommit inom
ljuskretsen och vet att man inte lämnar dem man älskar
bakom sig, så är evigheten inte för lång, blott
det gäller att följa dem på vägen.
Han låste sin dörr. Ingen kom och knackade
på. Georges hade i ett enda tag skänkt hela sitt
medlidande; han gick lugnt hem, och följande
dag tänkte han inte mer på saken. Colette hade
rest till Rom, Emmanuel visste ingenting, och
ömtålig, som alltid, höll han sig undan, och var
stött, emedan Christophe ej återgäldat hans
besök. Christophe blev inte störd i det stumma
samspråk som han under många dagar förde med
henne, som han nu bar i sin själ, liksom den
havande kvinnan bär sin älskade börda. Det var
en rörande gemenskap som intet ord skulle
kunnat tolka. Musiken kunde knappt uttrycka den.
Då hjärtat var fullt, så fullt att det nästan
svämmade över, satt Christophe orörlig med slutna
ögon och hörde det sjunga. Eller ock satte han
sig vid pianot och lät under flera timmar sina
fingrar tala. Yid den tidpunkten improviserade
han mer än under hela den övriga delen av sitt
liv. Han skrev inte längre ned sina tankar. Vad
skulle det tjäna till?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
