Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV - Den eldsvåda, som ruvade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 t
JEAN-CHRISTOPHE
område, där de voro inhägnade. Som de voro
urståndsatta att utvidga området, envisades de i
att i stället gräva på djupet; de plöjde upp
jorden tills de utsugit den. Sedan försjönko de i sina
anarkistiska drömmar; de brydde sig ej ens om
att meddela varandra drömmarna. Var och en
stod fastnaglad på samma plats och slog omkring
sig i dimman. Intet gemensamt ljus! Var och
en hade bara att hoppas på ljus från sitt eget jag.
Därborta, på andra sidan Rhen, hos de västliga
grannarna, blåste periodvis över konsten de
kollektiva lidelsernas stora orkaner, de stora
allmänna kastvindarna. Och likt deras Eiffeltorn,
som över Paris behärskar slätten, lyste på långt
håll ett aldrig släckt fyrtorn — den klassiska
traditionen, som erövrats genom århundradens
möda och ära och sedan överlämnats hand ur
hand — en tradition, som utan att kuva eller
betvinga anden, pekade på den väg som
århundraden beträtt samt inneslöt den i sitt ljus. Många
tyska andar — vilsna fåglar i natten — banade
sig med ivriga vingslag fram till den fjärran
ledstjärnan. Men vem har väl i Frankrike någon
aning om den sympatiens kraft som drager så
många ädla hjärtan från grannlandet till
Frankrike! Så många ärliga händer som sträckas
fram, händer som ej bära ansvaret för politikens
brott! ... Och ni, tyska bröder, ni se oss inte
heller; ni höra oss inte heller säga: Se här våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
