Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV - Den eldsvåda, som ruvade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 t
JEAN-CHRISTOPHE
krafter som voro honom främmande. En härdig,
sund själ uppsuger alla krafter, även de fientliga,
och omskapar dem till sitt eget kött och blod.
Stunden kommer till och med, då den känner sig
mer dragen till det som minst likna’r den, ty där
finnes en rikligare näring.
I själva verket hade Christophe mer nöje av de
konstnärers verk, som utpekades som hans
rivaler, än av sina efterapare som till hans förtvivlan
kallade sig hans lärjungar. De voro hyggliga
pojkar, fulla av vördnad för honom, arbetsamma,
aktningsvärda, begåvade med alla dygder.
Christophe skulle så gärna velat tycka om deras
musik men — vilken otur — han fann den
intetsägande. Han var tusen gånger mer tjusad av
deras musik som voro honom personligen
antipa-tiska, de som i konsten företrädde honom
fientliga riktningar... — Ja, än sedan? — De
levde åtminstone. Livet är i och för sig en så
underbar gåva att den som är utblottad på liv,
även om han är begåvad med alla dygder, dock
aldrig blir en riktigt hederlig karl, ty han är
inte en riktig karl. Christophe sade på skämt, att
ban som lärjungar endast erkände dem som
bekämpade honom. Och om en ung konstnär
kom ock talade med honom om sitt musikerkall
och trodde sig erövra hans sympati genom att
smickra honom, frågade han strax;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
