Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV - Den eldsvåda, som ruvade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 t
JEAN-CHRISTOPHE
hos andra godkände riktningar, som han fordom
bekämpat, han gladde sig åt dem, ty de tycktes
honom bidraga till världsalltets fruktbara
rikedom. Han höll desto mer av Georges, som denne
inte tog livet tragiskt, liksom han själv hade
gjort. Mänskligheten skulle bliva för fattig, få
en alltför grå ton, om alla vore tvungna att ikläda
sig det andliga allvar, det hjältemodiga tvång
som Christophe var utrustad med.
Mänskligheten behövde också glädje, sorglöshet och en
smula vanvördig djärvhet gentemot avgudarna,
alla avgudar till och med de heligaste. Leve
det galliska saltet som
uppfriskar jorden. Skepticismen och tron äro
båda lika nödvändiga. Skepticismen, som fräter
på gårdagens tro, bereder plats åt morgondagens
tro ... Yad allting klarnar för den som
avlägsnar sig från livet liksom från en vacker tavla,
och i en trolsk harmoni ser de färger smälta
samman som på nära håll skuro mot vaTandra.
Christophes ögon hade öppnats för den
materiella och den andliga världens gränslösa
mångfald. Det var hans främsta erövring, alltsedan
den första italienska resan. I Paris hade han
isynnerhet knutit vänskapsband med målare och
bildhuggare. Han tyckte att den bästa delen av
det franska snillet återfanns hos dem. Den
segrande djärvhet, med vilken de förföljde och grepo
rörelsen, och den vibrerande färgen, kommo hjär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
