Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Otto - Så fortsatte de...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 JEAN-CHRISTOPHE
som till en liten flicka. Han fruktade, att han
var trött, att han frös eller var för varm. Han
tog av sin jacka och kastade den över hans
axlar, då de satte sig under ett träd. Han bar
hans röck, han skulle velat bära honom själv.
Han följde honom med ögonen som en älskare;
i själva verket var han kär.
Han visste det ej, ty han kände ännu ej
kärleken. Men stundtals, då de voro
tillsammans, föll det över dem en sällsam beklämning,
liknande den de erfarit i granskogen den dag
deras vänskap begynte. Blodet steg honom åt
ansiktet, hans kinder färgades röda. Han var
rädd för något oförklarligt. Av en gemensam
instinkt avlägsnade de sig från varandra,
saktade eller påskyndade sina steg. De låtsade
vara upptagna av att söka björnbär bland
buskarna längs vägkanten.
I breven nådde deras känslor höjdpunkten.
Där motsade dem ej någon nykter verklighet;
intet kom och störde deras illusioner eller gjorde
dem förlägna. De skrevo nu två eller tre gånger
i veckan med lyriskt passionerade uttryck.
Det var med knapp nöd de omnämnde verkliga
eller allmänbekanta ting. De dryftade
allvarliga spörsmål i en ton som erinrade om
uppenbarelsebokens. På den mest upplyftade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
